Hon hade tänkt på det så länge nu, hur det skulle bli efteråt.
Inte hur det skulle bli efter döden, utan vad som skulle hända med det hon skulle släppa taget om.
Hur hennes son skulle klara sig i skolan, hennes älskade son, vad skulle hända med honom?
Cancern hade fått henne att tänka mycket på honom den senaste tiden. Hur en knöl kunde förstöra tryggheten som hon sakta hade byggt upp.
Det var hennes son som hade gett henne kraften såhär långt, han var bara 4 år.
Men det fanns ingen utväg från det här, cancern hade bestämt sig.
Hennes ögonlock drogs sakta igen och hon såg tillbaka på första gången hon hade sett hans ögon glimmra av sjukhuslamporna.
Hon kom ihåg då hon hörde det första gurglande skrattet från hans hals, såg leendet på hans läppar och lyckan i hans ögon.
Hon skulle aldrig glömma de stunderna med honom, stunderna som var så djupt fyllda med kärlek, mellan mor och son.
Hon somnade till slut med gråten i halsen, tillsammans med minnena, djupt in i drömmarnas värld.
Efter en stund vaknade hon till. Hon kände hur hon kallsvettades och törsten komma krypandes.
Hon satt sig sakta upp i sängen och kände att hela rummet snurrade till, hon tog kraft till sig och satte fötterna på golvet.
Hennes vilja gjorde så att hon ställde sig upp på svaga ben, och hon började sakta gå mot köket i mörkret.
Andningen blev allt tyngre men hon fortsatte gå mot diskhon. Hon tog sig ett glas och fyllde det med svalkande vatten.
Hennes ögon började vänja sig vid det mörka ljuset.
Hon lutade sig mot diskbänken och la märke till kylskåpsmagneterna. Hon kom ihåg hur pojken hade varit så faschinerad över hur dom kunde sitta fast på kylskåpet.
Hon tog ett steg framåt och formade ett hjärta utav magneterna som fanns, tog sedan ett steg tillbaka och log.
Helt pötsligt kände hon en underlig smärta i bröstet, som om hennes inre började smälta. Hennes knän blev svaga och smärtan spred sig i kroppen, hjärtat bultade extra fort och hon kände sig själv trilla mot golvet. Hon hörde hur glaset korssades mot golvet och hon kände vattenstänket mot hennes bara ben. Sen var känseln borta.
Hon började höra hennes sons livsfyllda skratt, lugnet spred sig i hennes kropp, hon log. Hon kände ingen oro längre.
Hon såg hans framtid, allt skulle bli bra, för hon skulle vaka över honom - i all evighet.
