Härdning

Men jag överlevde den crashen också.

Som allt annat hittills så har jag kommit igenom det, förr eller senare.

Vissa säger ju att det är det som är livet, och att det som inte dödar dig bara gör dig starkare.

Men jag känner mig inte starkare. Jag känner mig inte starkare på något sätt alls.

Jag känner mig mer lärd däremot. Jag känner att med min erfarenhet kan jag lyckas undvika att gå igenom samma sak igen. Och skulle jag måsta gå igenom det, så skulle det nog kännas lika vidervärdigt igen. Jag skulle inte ta det bättre.

Den där sommaren

"Dum spiro, spero" var ord du sa till mig innan vi skiljdes åt. Det var ord som du hade levt efter under alla år. Ord som jag inte förstod förrän jag förlorade dig.

En sämre sommar vill man inte ha. Jag har aldrig sett så fula blommor som under den sommaren. Jag har aldrig hört fulare fågelsång som under den sommaren. Jag har heller aldrig sett en såpass ful grön färg på gräs som under den sommaren.

Under just den sommaren skulle jag inte tackat nej till en fribiljett till himmelen.

Jag blev så förvirrad och alla känslor gick runt. Jag ringde nog miljontals gånger till din telefonsvarare bara för att få höra din röst.

Jag brukade gå ut på natten och sätta mig på en bänk. Samma bänk som vi delade den första ölen på. Men just den sommaren så brukade jag bara sitta där, ensam, och tänka på vad vi hann och inte hann.

Jag stod ut. Jag stod ut med ensamheten som du lämnade efter dig när du försvann. Men jag håller fast vid den, för den doftar som dig. Den pratar också, ja, den pratar precis som du brukade göra. Den frågar mig om jag har kommit någon vart, om jag har lyckats med något och om jag har ett mål att sikta på.

Du var en av personerna som ville få sina medmänniskor att se glädje längsmed vägen. Du ville verkligen få en sån som mig att le. Du byggde liksom upp mig igen, bit för bit. Sakta fick du mitt hopplösa tal om sönderslagna drömmar att försvinna. Du gav mig nya.

Musiken vi spelade spelas fortfarande i högtalarna jag har. Texterna vi skrev har jag sparat och läser då och då.

Så många år med dig blev det aldrig. Men tiden jag fick med dig var oslagbar. Du gav mig så mycket mer än bara vänskap. Du gav mig en syn på livet som jag alltid kommer att bära med mig. Du gav mig en livsglöd värd att dö för.

"Dum spiro, spero" sa du till mig, Tony, några dagar innan du dog.

"Dum spiro, spero" - så länge jag andas, hoppas jag.

Den där Tony

Men det var inte allt som spökade runt i mitt huvud.
Under den här tiden lärde jag känna en ny person som skulle komma att betyda en hel del också. Tony, älskade Tony.
Jag vet inte om jag har något att säga om den grabben egentligen. Han blev en del av mitt liv som kändes trygg. En del som skulle komma att stanna, trodde jag.
Men jag känner att han är den som gjort störst intryck på mitt liv. Även om vår vänskap inte varade så länge.
Jag hade haft så mycket tankar om fel i tillvaron och vad man kunde göra åt skiten. Han hjälpte mig med mycket. Gav mig något att tro på igen.
Dessa två män gjorde så att jag ville vakna om dagarna och ge livet en chans. Det var inget någon klagade på. Nu var mitt liv på gång igen. Ett liv värt att tillsätta drömmar till igen.

Ack så fel jag hade. Tiden kom också då den där Tony lämnade också min sida, hastigt.

Who knew?

Bland det första vi gjorde tillsammans var att bara lattja runt. Vi gjorde stirrleken. Jag minns inte vem som vann den dagen. Men att det skulle ha varit något speciellt märkte jag aldrig. Det var min vän som påpekade det hela. Jag kunde inte inse det då, men efter tiden som gick så insåg jag att det hade varit en liten gnista i ögat på den där mannen under den dagen. Mannen som snart skulle få mitt hjärta att skaka och senare göra så att min mage skriker på hjälp samtidigt som tårar rinner nerför mitt ansikte som en ostoppbar flod.

Men varför skulle jag någonsin tro på det som sågs vara så självklart. För det var just det, så självklart.

Assignment

"When I was 5 years old, my mother always told me that happiness was the key to life. When I went to school, they asked me what I wanted to be when I grew up. I wrote down "happy". They told me I didn’t understand the assignment. I told them they didn’t understand life."
— John Lennon.