Bland det första vi gjorde tillsammans var att bara lattja runt. Vi gjorde stirrleken. Jag minns inte vem som vann den dagen. Men att det skulle ha varit något speciellt märkte jag aldrig. Det var min vän som påpekade det hela. Jag kunde inte inse det då, men efter tiden som gick så insåg jag att det hade varit en liten gnista i ögat på den där mannen under den dagen. Mannen som snart skulle få mitt hjärta att skaka och senare göra så att min mage skriker på hjälp samtidigt som tårar rinner nerför mitt ansikte som en ostoppbar flod.
Men varför skulle jag någonsin tro på det som sågs vara så självklart. För det var just det, så självklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar