"Dum spiro, spero" var ord du sa till mig innan vi skiljdes åt. Det var ord som du hade levt efter under alla år. Ord som jag inte förstod förrän jag förlorade dig.
En sämre sommar vill man inte ha. Jag har aldrig sett så fula blommor som under den sommaren. Jag har aldrig hört fulare fågelsång som under den sommaren. Jag har heller aldrig sett en såpass ful grön färg på gräs som under den sommaren.
Under just den sommaren skulle jag inte tackat nej till en fribiljett till himmelen.
Jag blev så förvirrad och alla känslor gick runt. Jag ringde nog miljontals gånger till din telefonsvarare bara för att få höra din röst.
Jag brukade gå ut på natten och sätta mig på en bänk. Samma bänk som vi delade den första ölen på. Men just den sommaren så brukade jag bara sitta där, ensam, och tänka på vad vi hann och inte hann.
Jag stod ut. Jag stod ut med ensamheten som du lämnade efter dig när du försvann. Men jag håller fast vid den, för den doftar som dig. Den pratar också, ja, den pratar precis som du brukade göra. Den frågar mig om jag har kommit någon vart, om jag har lyckats med något och om jag har ett mål att sikta på.
Du var en av personerna som ville få sina medmänniskor att se glädje längsmed vägen. Du ville verkligen få en sån som mig att le. Du byggde liksom upp mig igen, bit för bit. Sakta fick du mitt hopplösa tal om sönderslagna drömmar att försvinna. Du gav mig nya.
Musiken vi spelade spelas fortfarande i högtalarna jag har. Texterna vi skrev har jag sparat och läser då och då.
Så många år med dig blev det aldrig. Men tiden jag fick med dig var oslagbar. Du gav mig så mycket mer än bara vänskap. Du gav mig en syn på livet som jag alltid kommer att bära med mig. Du gav mig en livsglöd värd att dö för.
"Dum spiro, spero" sa du till mig, Tony, några dagar innan du dog.
"Dum spiro, spero" - så länge jag andas, hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar