Hurr durr

Hej där, folket som följt detta spektakel till blogg!
Jag har väl egentligen inte något att säga, men jag är rätt glad nu för tiden, jag skriver inte så mycket - jag ritar inte mycket heller numera. Jag har inte mycket till inspiration längre, det har liksom försvunnit med tiden.

Men av klagomål från personer i min omgivning så kanske jag faktiskt gör något med den här sidan, den lilla del av internet jag tagit upp borde kanske utnyttjas.
Hurr durr kastrull.

Nu ska vi bara se ifall det går hem. ~

Ordinary

Life can be really messy sometimes,
I guess everyone knows that.
But when a person walks into your life
and slowly starts to shake things around and
simply clean it all up for you,
you might wonder if you are enough.
Enough to handle things alone,
enough to live life... alone.
That's one way to fall in love.
A pretty ordinary way.

"Love is a temporary madness. It erupts like an earthquake and then subsides. And when it subsides you have to make a decision. You have to work out whether your roots have become so entwined together that it is inconceivable that you should ever part. Because this is what love is. Love is not breathlessness, it is not excitement, it is not the promulgation of promises of eternal passion. That is just being "in love" which any of us can convince ourselves we are. Love itself is what is left over when being in love has burned away, and this is both an art and a fortunate accident. Your mother and I had it, we had roots that grew towards each other underground, and when all the pretty blossoms had fallen from our branches we found that we were one tree and not two."
-St. Augustine

Drömma

Varje natt så drömmer jag.
Varje natt så drömmer jag om framtiden.
Jag drömmer om att en gång inte hata verkligheten.
Jag drömmer om att få känna en livsglöd, ett hopp.
Jag drömmer om att äntligen ha dig i närheten, som stöd.
Jag drömmer om att få känna trygghet, tro och kärlek.
Jag drömmer om ett liv att leva.
Jag drömmer om en framtid värd att vänta på.
Varje natt somnar jag med hat i huvudet och gråt i halsen.
Varje morgon så vaknar jag med ett hopp i min kropp.
Och det är ju bra det i alla fall, kanske.

Inget kändes

Hon hade tänkt på det så länge nu, hur det skulle bli efteråt.
Inte hur det skulle bli efter döden, utan vad som skulle hända med det hon skulle släppa taget om.
Hur hennes son skulle klara sig i skolan, hennes älskade son, vad skulle hända med honom?
Cancern hade fått henne att tänka mycket på honom den senaste tiden. Hur en knöl kunde förstöra tryggheten som hon sakta hade byggt upp.
Det var hennes son som hade gett henne kraften såhär långt, han var bara 4 år.
Men det fanns ingen utväg från det här, cancern hade bestämt sig.
Hennes ögonlock drogs sakta igen och hon såg tillbaka på första gången hon hade sett hans ögon glimmra av sjukhuslamporna.
Hon kom ihåg då hon hörde det första gurglande skrattet från hans hals, såg leendet på hans läppar och lyckan i hans ögon.
Hon skulle aldrig glömma de stunderna med honom, stunderna som var så djupt fyllda med kärlek, mellan mor och son.
Hon somnade till slut med gråten i halsen, tillsammans med minnena, djupt in i drömmarnas värld.

Efter en stund vaknade hon till. Hon kände hur hon kallsvettades och törsten komma krypandes.
Hon satt sig sakta upp i sängen och kände att hela rummet snurrade till, hon tog kraft till sig och satte fötterna på golvet.
Hennes vilja gjorde så att hon ställde sig upp på svaga ben, och hon började sakta gå mot köket i mörkret.
Andningen blev allt tyngre men hon fortsatte gå mot diskhon. Hon tog sig ett glas och fyllde det med svalkande vatten.
Hennes ögon började vänja sig vid det mörka ljuset.
Hon lutade sig mot diskbänken och la märke till kylskåpsmagneterna. Hon kom ihåg hur pojken hade varit så faschinerad över hur dom kunde sitta fast på kylskåpet.
Hon tog ett steg framåt och formade ett hjärta utav magneterna som fanns, tog sedan ett steg tillbaka och log.
Helt pötsligt kände hon en underlig smärta i bröstet, som om hennes inre började smälta. Hennes knän blev svaga och smärtan spred sig i kroppen, hjärtat bultade extra fort och hon kände sig själv trilla mot golvet. Hon hörde hur glaset korssades mot golvet och hon kände vattenstänket mot hennes bara ben. Sen var känseln borta.
Hon började höra hennes sons livsfyllda skratt, lugnet spred sig i hennes kropp, hon log. Hon kände ingen oro längre.
Hon såg hans framtid, allt skulle bli bra, för hon skulle vaka över honom - i all evighet.