Turbulens

Tårar rullar ner som på beställning, det hade inte varit samma sak om du förstog.
Stackars tjejen med problemen?
Jag har inga problem, jag har inte någon som helst problematik i mitt liv. Jag är den som har drunknat i askan av mina sönderbrända drömmar. Glasen vi i hemlighet drack ur ligger sönderslagna mot parketten.
Jag vill inte ha det såhär, det måste finnas något att leta efter?
Jag har hittat kärleken. Men den har inte hittat mig, du har inte sett mig än. Jag kommer att gå förbi flera gånger till och hoppas på att dina tonade rutor hissas ner.
Det finns inget annat jag söker då jag går runt på gatorna och väntar på en överraskning.
Jag har alltid velat, och vill fortfarande, att du ska hitta mig i dessa jämngrå höstdagar.
Kanske att solen tittar fram, eller att månen faktiskt syns genom dessa konstanta molnöverdrag.

Det känns inte som jag längre. Antagligen hoppades jag för mycket, eller så fördes jag bort till ett omedvetet stadie som jag sedan länge la bakom mig. Jag lovade mig för länge sen att låta bli att känna något så ansträngande för någon. För det är det jag gör.
Jag väntar på att beställningen på salta tårar ska upphävas medan jag gömmer min livskopp med kaffe under sängen. Den ska inte få komma fram, möjligtvis om du plockar fram den och kanske putsar den. För den har nog blivit ack så dammig i väntan på friheten.

För det är det jag gör, väntar på dig - som tar mig till friheten.

Ihoptraskat

"Från misslyckande till misslyckande, vi vänjer oss vid att aldrig komma förbi iscensättningen av de grova skisserna. Livet är bara ändlösa repetitioner av en föreställning som aldrig kommer äga rum."

Jag skulle inte vilja se den föreställningen, den skulle nog inte heller bli utsåld. "Här på bästa sändningstid får vi ett välserverat styckmord!" ser jag reklamen rulla i TV-rutan. Men en sak är säkert, biljetterna kommer att säljas mycket billigare på eBay.


Men om jag låter det här gå, kommer stjärnorna fortsätta att skina?
Om du försvinner ur mina tankar, kommer ärren fortfarande att synas?

äkta

Jag fyllde en kopp med tårar idag.
Jag slog sönder den och nu luktar hela rummet salt.
Luften är tung att andas och jag ser inte längre för tankarna svider och synen är tung.

Jag ser kärleken ligga stillsamt på kudden, jag bara väntar på att den ska vakna. Men precis som i sagorna är det bara en som kan väcka den och det tar flera tusen år.

Coffee is life

Det står en halvdrucken kopp med kaffe brevid min dator. Den är numera kall och inte god att dricka.
Eftersom den inte är full med kaffe och inte ryker av värme så känns den inte attraktiv alls. Men det är samma kopp, med samma kaffe.

Men så är det också med livet, hela jävla livet kan du pressa in i den där grymt tråkiga kaffekoppen. Som både är kall och halvfull.

Livet

Jag kan inte vara den enda som tycker att det är svårt att ta mig igenom dessa neutrala höstdagar.
Då jag inte kan nå fram till vad jag längtar efter så känns det som att hela världen tittar på.

Det gör så att problemen tränger på, då har jag bara min själ att fäktas med. Det är inte en debatt jag lever i. Det handlar om rå styrka, varken ord eller kunskap kan få mig att vinna. Det är då jag förblir tankelös.
Då dessutom min allierade, kärleken, redan har dött i sin romantiska strid mot den största fienden; paniken, så blir det en tom strid mellan mig och natten.

Att sjärnorna ska falla på alla uppbrända broar och sönderslagna speglar, visste vi redan om då vi hörde om mannen som levde ett liv i askan av sina sönderbrända drömmar. För vi alla hade gått i mannens aldelens för små skor.
Så vi förstog att vi är lika förlorade, sönderslagna och frusna, även fast temperaturen och den döda kärleken är på topp.