Inget kändes

Hon hade tänkt på det så länge nu, hur det skulle bli efteråt.
Inte hur det skulle bli efter döden, utan vad som skulle hända med det hon skulle släppa taget om.
Hur hennes son skulle klara sig i skolan, hennes älskade son, vad skulle hända med honom?
Cancern hade fått henne att tänka mycket på honom den senaste tiden. Hur en knöl kunde förstöra tryggheten som hon sakta hade byggt upp.
Det var hennes son som hade gett henne kraften såhär långt, han var bara 4 år.
Men det fanns ingen utväg från det här, cancern hade bestämt sig.
Hennes ögonlock drogs sakta igen och hon såg tillbaka på första gången hon hade sett hans ögon glimmra av sjukhuslamporna.
Hon kom ihåg då hon hörde det första gurglande skrattet från hans hals, såg leendet på hans läppar och lyckan i hans ögon.
Hon skulle aldrig glömma de stunderna med honom, stunderna som var så djupt fyllda med kärlek, mellan mor och son.
Hon somnade till slut med gråten i halsen, tillsammans med minnena, djupt in i drömmarnas värld.

Efter en stund vaknade hon till. Hon kände hur hon kallsvettades och törsten komma krypandes.
Hon satt sig sakta upp i sängen och kände att hela rummet snurrade till, hon tog kraft till sig och satte fötterna på golvet.
Hennes vilja gjorde så att hon ställde sig upp på svaga ben, och hon började sakta gå mot köket i mörkret.
Andningen blev allt tyngre men hon fortsatte gå mot diskhon. Hon tog sig ett glas och fyllde det med svalkande vatten.
Hennes ögon började vänja sig vid det mörka ljuset.
Hon lutade sig mot diskbänken och la märke till kylskåpsmagneterna. Hon kom ihåg hur pojken hade varit så faschinerad över hur dom kunde sitta fast på kylskåpet.
Hon tog ett steg framåt och formade ett hjärta utav magneterna som fanns, tog sedan ett steg tillbaka och log.
Helt pötsligt kände hon en underlig smärta i bröstet, som om hennes inre började smälta. Hennes knän blev svaga och smärtan spred sig i kroppen, hjärtat bultade extra fort och hon kände sig själv trilla mot golvet. Hon hörde hur glaset korssades mot golvet och hon kände vattenstänket mot hennes bara ben. Sen var känseln borta.
Hon började höra hennes sons livsfyllda skratt, lugnet spred sig i hennes kropp, hon log. Hon kände ingen oro längre.
Hon såg hans framtid, allt skulle bli bra, för hon skulle vaka över honom - i all evighet.

Min kopp är tom

Jag måste förklara mig.
Det är så att jag har blivit glad på sista tiden, och jag skriver inte bra då jag är såhär. True story.
Visst har jag texter som inte publicerats på den här sidan, men dom känns så irrelevanta, hehe.
Men.. Vi får se, blir nog att lägga upp lite noveller snart istället. Jag kan ju det också.. kanske.. vet inte.
YOU'RE THE JUDGE.

Kungariket

Vi tar oss igenom en grå-vit zon varje dag, hela tiden. Den fångar aldrig våran uppmärksamhet.
Men, försök att hitta och ta vara på den zonen och du kan komma bort från den. Antingen dras du ner till skuggornas kungarike eller så tar du dig till ljusets kuliss.
Det var en vän som berättade för mig att den världen fanns, världen utan skuggor,
världen som var den ljusa sidan av livsmyntet, för just nu promenerar vi bara på kanten av myntet.
Men att ta sig dit är en konst, att försöka nå den världen måste ske i hemlighet, förstås.
Man bör icke visa tecken på rädsla.
För visst är vi alla lite rädda för skuggorna, det är ju därför man vill ta sig till kulisserna, för kärlekens och lyckans skull.

Men en sak man måste ha i baktanke är att skuggorna speglar bara av oss och det vi bygger upp omkring oss. Så, vad är det vi gömmer?
Ljuset däremot, har vi ingen större kontroll över.
Vem vet vad ljuset bländar en från att få se? eller rent av gömmer?

Springa

För att kunna älska andra riktigt djupt så måste man älska sig själv. Det säger alla stora kärleksfilosofer. Ja, det är så långt alla har tänkt.
Men det är svårt att älska sig själv, det är svårt att bara älska insidan på en själv så något måste man göra åt utsidan, antar jag. Träna, äta rätt och hitta sig själv är svåra saker. Många som misslyckas med något av det hela tiden. Även fast det känns som saker som inte hör ihop, som inte fungerar tillsammans alla gånger.

Och om vi nu har en förutbestämd mängd hjärtslag här i livet, så måste man prioritera vad man vill slösa dem på. Och Jag vill faktiskt inte slösa bort mina genom att springa fram och tillbaka på en väg.

Hunger

Varför gör natten en så förvirrad?
Jag förstår inte varför jag tänker sådär mycket om natten, jag vet inte varför allt oftast blir fel.
Men det är bara ett timglas som rinner, och hjärtslag som du ska utnyttja till det som du känner för.

Under tiden jag har haft har jag bara förståt det som var vårt, även fast det inte fanns något att förstå.
Men jag har gett dig lov, jag har gett dig lov att dra ner mig till avgrunden eller sätta mig bakom ett kravallstaket.

Gårdagen gick för fort för att jag ska kunna hugga tag i samvetet som sagta dra händelserna tillbaka, mina minnen.
Jag kommer att ångra att jag faktiskt lät mig tro - tro att du var något speciellt, tro att du inte var något alls.
Men jag kommer att låta det gå, förr eller senare.

Och som jag sa, jag vet min framtid, men jag känner den inte.