När man sitter hemma i väntan på friheten så börjar man undra över den förgångna tiden, hur föbrilt man försökte älska någon som inte kunde hantera överlämnad kärlek och lite om hur det skulle ha gått om livet varit lite djupare och lite vackrare än denna genomruttna kuliss.
Kanske var vi inte menade för varann, men vi var båda menade till livet, så vi hade ju något underbart gemensamt ändå. Fast du sa: att vi var bara vi och vi älskade varandra.
Vi kommer aldrig att hata varandra, det var så du menade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar